Skate or Die

År 1988, jag är tolv år gammal och en kompis tog med en diskett till skolan. På den fanns Skate or Die av Electronic Arts. Den eftermiddagen satt vi vid hans 286:a och försökte lista ut vad det här spelet egentligen ville av oss.

Skate or Die är en sportarkad i skateboarings värld — på den tiden fortfarande ett relativt nytt fenomen som väst höll på att absorbera, och vi i Tjeckien såg mest på via musikvideos. Spelet erbjuder flera discipliner: freestyle på en ramp, downhill-racing, käppdueller, burkskastning. Det är inte en stor värld, mer som en samling minispel kopplade till en central affärsskärm med utrustning.

Kontrollerna är ungefär lika chaotiska som man förväntar sig från en arkad från 1988. På tangentbordet var du tvungen att lära dig timing för trick på rampen — först kändes det som tur, sedan började det få mening och du lyckades få iväg ditt första anständiga trick. Känslan av belöning var ganska stark då. En joystick gjorde saker enklare, men inte dramatiskt. Spelet stödde CGA, EGA och Tandy-grafik, så resultatet berodde på vad du hade hemma. På EGA såg det acceptabelt ut, på CGA som abstrakt konst.

Det som Skate or Die framför allt bragte var att det existerade överhuvudtaget på PC under en tid då sportarkader på datorer var sällsynta. Skateboarding som ämne var också coolt — och spelet ansträngde sig hårt för att fånga in den coolnessen genom sin hela estetik, från irokesklipp genom musik till själva titeln. Idag är det uppenbart föråldrat. Grafiken är forntida, kontrollerna kräver tålamod, och de olika disciplinerna har väldigt ojämn kvalitet. Downhill-racet är roligt, freestyle är frustrerad, käppduelering är mer av en kuriositet.

Idag spelas det av dem som vill känna hur PC-spel såg ut 1988 — utan sockerbeläggning och utan extra nostalgi. Det är en historisk artefakt som förtjänar en halv timme uppmärksamhet. Speciellt om du aldrig fick den diskett i dina händer då.