Games, The - Summer Challenge

När du tar joysticken i handen och laddar upp minispel som underhåller i fem minuter innan tristessen slår till, har du fått Games, The – Summer Challenge — en samling jag kommer ihåg som något mellan seriös ambition och lättja.

Det är en uppsättning sportgrenar i Olympiska spelen-andan — sprinter, hopp, kastningar, simning. Varje gren har sina egna mekanik som du lär dig på några försök och sen är du igenom. Målet är tydligt: samla medaljer och jämför poäng med kompisar. I en tid när PC-tävlingar var normen verkade det ganska tilltalande.

Problemet ligger i precision och upprepning. Varje spel kokar ner till några klick eller att hålla en tangent på rätt tidpunkt. Sprintern fungerar genom att växla mellan vänster och höger knapptryck — ju snabbare, desto bättre. Hopparen springer upp, hoppar, landar. Ljudet är beskäftigt, grafiken är skarp men platt — bara små plastfigurer på en enhetlig bakgrund. Det finns ingen elegans som i sportspel som kom senare. Det är helt enkelt tråkigt från andra omgången.

Spelets charm kom verkligen från möjligheten att spela med flera spelare och dela en joystick. När ni alla satt vid en dator och försökte sabotera varandras matcher var det åtminstone roligt. Solo mot AI? Det är trist. Spelet lär sig inte, det lyssnar inte — det upprepar bara samma logikblock.

Idag har Summer Challenge inte åldrats väl just på grund av sitt bristande djup. Det finns ingen progression, inga upplåsbara saker, ingen anledning att komma tillbaka. Det är en ögonblicksbild från en sommardag — kort, glömsk, utan lager. Om du frestas av obskyra gamla MS-DOS-nyfikenheter och vill veta hur datorer föreställde sig att göra en sportturnering till pixlar är det ett intressant historiskt dokument. Inget mer.