Spiderman

Spider-Man från 1984 är en syn som ser ut idag som något barn från lägenheten bredvid skulle då och då kasta in i en dator. Det där svartvita, kaotiska grejjet utan tid för nonsens. Att spela det känns exakt som att stirra ner i en pöl — ibland upptäcker du något intressant, ibland bara reflektioner.

Det är en klassisk DOS-plattformsspel där du snubblar omkring i en byggnad som en spindel och samlar olika föremål. Målet är kristallklart: ta dig genom nivån, besegra fiender, nå slutet. Tempot i varje scen är blixtrande snabbt — ingen debatt, ingen sortering, ingen djupare strategi. Det var, och är egentligen fortfarande, helt okej, för då gjorde ingen väsen av sig över elegans. Du ville spela och skidade inte om det var vackert.

Kontrollerna är primitiva i ordets bästa mening. Hopp, rörelse åt vänster-höger, ibland tryck på en knapp för något. Grafik? Karaktären ser knappt annorlunda ut än en kvadrat i en dräkt. Ljud? Piande som en väckarklocka som Spider-Man skulle bära med sig. Allt tillsammans utgör ett spel som spelar som att bita i hårt bröd — din rygg gör ont, men du fortsätter för att det inte finns något annat.

Minnet håller fast vid det mest för att det var del av datorspelens gyllene ålder, inte för att det skiner av eget geni. Det betydde att när du fick din första dator behövde du inte slösa pengar på en diskette — du hade Spider-Man redan direkt. Det var helt enkelt där, som luft. Det var billigt, det var enkelt, det var ditt.

Idag vill du spela det främst av nyfikenhet eller nostalgi. Kan inte göra det utan en emulator, du vill bara ge det ett försök för att förstå hur gaming kunde kännas när du trodde det var underhållningen under solen. Du kommer att upptäcka den råa magin från en era när grafik inte var ett hinder. När spel skrevs envist, utan snirklar.