Kart Fighter

Det finns en särskild sorts mod över piratkopiorna från Taiwans Hummer Team — deras NES-spel känns inte som bedrägerier utan som alternativersum där någon frågade sig vad som skulle hänt om Nintendo tagit några helt andra vägar. Kart Fighter är sådan historia. Mario och hans vänner från racerbanan kastas in i en fighting game byggd på Street Fighter II:s skelett, och ingenting om det känns rätt, men allt om det fungerar på sitt eget sätt.

Åtta karaktärer — Mario, Luigi, Bowser, Peach och andra — möts i en klassisk fighting game-turne. Varje fighter har egna specialattacker bundna till joystick-kombinationer, två rundor per match, poäng som säger vem som ska vara världsmästare på något helt meningslöst sätt. Spelet är licensfritt såklart, bara ett rent stöld av både karaktärer och spelets DNA från Capcom:s klassiker.

Det som överraskar är att det faktiskt fungerar. Grafiken är en sorts impressionistisk chaos — animationerna hakiga, färgerna skrikiga, men det finns en bisarr charm i hur Peach slår från sig som en gummiboll eller hur Mario springer in i en punch med sitt ikoniska mustaschsprång. Musiken? Visselpipa-versioner av Mario-meloder som inte helt passar en fighting game, men som växer på en på något vis. Det låter som om någon försökte väcka ett helt spelfavorit till liv bara för att se vad som skulle hända.

Mekaniken är primitiv men spelar. Motståndarna är förutsägbara, AI-nivåerna behöver bara du lär dig mönstren och sedan blir det repetitivt. Det tar ungefär två timmar att se allt spelet har att erbjuda. Animeringen av attackerna är så hakig att timing blir närmast omöjlig att lära sig på ett naturligt sätt — du lär dig istället vad som funkar genom trial and error.

Kart Fighter är inte en dold klassiker och det är ingen hemlig meistare bland korsöverblandningarna. Det är ett historiskt dokument över en tid då piratindustrin i Ostasien helt enkelt tog två populära saker och satte ihop dem för att se om någon skulle köpa det. Många gjorde det. Idag är det en curiosity, något att spela när man vill känna känslan av att stiga in i någons helt tokiga dröm från 1994. Det tar femtio minuter, det är tillräckligt långt för att förstå vad det är, och långt nog för att uppskatta absurditen i det hela.

Om du växte upp med NES-piratsamlingar eller bara älskar att se hur långt någon kunde sträcka sitt företagande utan några rättigheter alls, är detta värt en halvtimmes tid i en emulator. Det är knappast bra, men det är helt säkert minnes värt.