Castlevania

Jag höll på att flytta och hittade en Castlevania-kassett till N64 när jag packade upp gamla saker. En logik-plattformare? Det låter redan konstigt. Jag startade det i en emulator och förväntade mig något halvfärdigt genreblandning. Jag blev överraskad över att det faktiskt fungerar.

Det är en puzzle-plattformare släppt av Konami 1999. Du är inte i ett klassiskt gotiskt slott fullt av spöken och fladdermöss, utan i ett laboratorium fullt av mekanismer. Din karaktär löser pussel — vridning på spakswitchar, tryckning på knappar, förflyttning av block — för att ta dig framåt. Målet är enkelt: lös rummet och gå vidare. Enkelt koncept, men på N64 kändes det som något som inte skulle höra hemma där.

Kontrollen är rättfram. Röra sig framåt-bakåt, hoppa, interagera med objekt. Allt är långsamt och överlagt. Trögheterna känns ibland som en broms — du hoppar exakt, men det är tråkigare än de snabba plattformarna från den tiden. Å andra sidan ger just denna långsamhet dig utrymme att tänka på vad som kommer härnäst. Det är inte tillräckligt svårt för att frustra heller. Bara avslappnande pussel-lösning över en klyfta.

Castlevania tog aldrig riktigt fart. Det försvann in i dunkelhet bland tusentals andra N64-spel. Det är konstigt att ingen riktigt lade märke till det, för konceptet är faktiskt inte dåligt alls. Det här var en tid då förlagen experimenterade — förvänta dig inte Bloodlines eller Symphony of the Night här. Det här spelet handlar inte om blodig strid; det handlar om att klicka och vänta.

I dag är det en kuriositet. Grafiken är pixelerad, ljuden syntetiska, atmosfären mer brädspel än actiontitel. Det åldrades genom att försvinna — i Castlevania-serien tar det platsen för något förlorat du plockar upp när streaming tröttnar dig. Att spela det i en webbläsare eller emulator tar ett par timmar och blir en fotnot om hur japanska utvecklare experimenterade i slutet av 90-talet. Det är ingenting revolutionerande, men det är inte slösat tid heller.