Best of the Best Championship Karate

När alla dina specialattacker kollapsar till ett enda knapptryck i ett karate-videospel vet du att du inte står inför tidernas bästa. Best of the Best Championship Karate från 1992 är ett spel som trodde att slå på en tangent liknade verklig strid. Det var inte en dålig idé, men genomförandet var eländigt.

Det är ett arkadspel för sportkamper där du möter motståndare i en turnering. Knepet är okomplicerat: du vinner matcher. Du är en karateka med ambitioner att nå toppen, och spelet guidar dig genom successiva turneringar där motståndare efter motståndare väntar. Visuellt ser det ut som det är — röda och gröna stickmänniskor på svart bakgrund, animationen något begränsad. På MS-DOS fanns det inte mycket att göra, men jämfört med bättre konkurrenter från tiden var det ganska medelmåttigt.

Att spela blir något du anpassar dig till snabbt. Du har några specialattacker mappade till olika tangentkombinationer, även om allt kretsar kring knappar för normala slag, sparkar och block. Problemet är att gameplayen blir tråkig fort — striden känns mer som att slå på en knapp med ett occasional tangentdrag. Det finns ingen verklig engagerande strategi här, ingen motståndarbedömning, ingenting. Du avancerar helt enkelt genom att ha anständig knappkontroll och plocka upp något tidtagning intuitivt.

Det här spelet spelas idag mest av nyfikenhet eller nostalgi. På nittiotalet fanns det stridspajer som var tusentals gånger bättre — aldrig sinne Street Fighter eller Mortal Kombat, ännu mindre hade Sega sina egna titlar. Best of the Best försvann i mängden av konkurrenter. Vad minns vi främst idag? Att det var svagt, att Amiga och Atari ST hade sina egna versioner, och att PC-portar från den tiden inte riktigt landade. Det var ett försök, men försök utan solid design.

Om du vill spela något från den tiden finns det där för nostalgin. Det visar inte dagens spelare något värdefullt. Till och med retro-stridspajer kan vara besvärliga ibland, men det här är kanske ännu mer så — dåligt genomfört, dåligt balanserat och utan övertygelse. Du kan spela det i din webbläsare via DOS-emulering, men jag ser ingen anledning till varför du skulle vilja det om du inte siktar på alla arkivspel från nittiotalet. Det är den sortens spel du hittar i en samling och slår av snabbt.