Battle Wrath

Battle Wrath från Cerebral år 1997 — ett namn som inte säger många något, men liknande titlar gick förlorad vid dussintals i DOS-spelkatalogen från den eran. 1997 var fylld med actionspel som försökte snitta sig uppmärksamhet mellan Quake och resten av världen, och en stor del av dem hamnade i lådan inom två veckor.

Det är ett actionspel för DOS, och tyvärr är det ungefär där beskrivningen av dess miljö slutar. Cerebral var inte ett utvecklarnamn som hade någon vikt som kvalitetsgaranti då. Battle Wrath faller in i kategorin spel som träffade marknaden i en era när CD-ROM gjorde det möjligt för varje mindre studio att släppa vad som helst — och många tog det tillfället utan mycket eftertanke. Exakt vad spelet erbjöd när det gäller historia eller mål kan jag inte trovärdig dokumentera idag, och jag föredrar att hålla tyst hellre än att hitta på saker.

Actionspel från 1997 levde och dog med sina kontroller och tempo. Antingen rörde du dig smidigt och skjutandet gav rätt feedback, eller du vadade genom tjocka molnet och undrade vem som godkände projektet. Battle Wraths placering på marknaden på den tiden antyder att det var mer det senare — spel på periferin av uppmärksamhet hade vanligtvis inte budget nog att få kontrollerna rätt innan gold master. Men det är en hypotes, inte en dom.

Det som åldrats värst på spel som detta är inte grafiken eller OPL-chipen-ljudet. Det är bristen på identitet. De stora titlarna från den eran kommer jag ihåg från en specifik nivå, ett ljud, ett ögonblick. Spel som Battle Wrath kommer jag ihåg — om alls — som en summa av känslor. Du startade det, spelade en stund, stängde av det. Sound Blaster snurrade, monitorn flimmrade, och nästa morgon gick du till skolan.

Att spela det i en webbläsare idag är vettigt för en specifik grupp: människor som vill kartlägga återvändsgränd i nittiotals PC-spel och förstå varför vissa namn glömdes bort. Det blir inte en nostalgisk upplevelse om du inte spelade det då — och även då spelade du förmodligen inte länge. Men just detta lager av spelhistoria, det utan stora namn och utan recensioner i Level-magasinet då, säger mer om den eran än de faktiska succéerna.