Windwalker

Jag hade en enda chans att ta mig hem och rädda mitt folk — och det var exakt dessa ord som mötte mig i Windwalker, när vikten av denna mission började sjunka in.

Detta är ett action RPG från allra början av nittiotalet, där du spelar som en karaktär med magiska förmågor och navigerar genom en mörk värld full av problem och skyldigheter. Spelet utspelar sig i klassiska fantasymiljöer — inga rymdskepp, ingen tidsförskjutande teknik, bara ren och skär magi och svärd. Ditt mål är att ta dig genom en serie dungeoner och platser, samla artefakter, öka din kraft och besegra fiender som inte två gånger tänker innan de slungar trollformler rakt i ansiktet på dig.

Du spelar det från ett top-down-perspektiv, precis som det kom ut på åttiotalet — du springer över skärmen, tittar ner på dina karaktärer i isometrisk eller semi-3D-perspektiv, och klickar dig fram. Kontrollen är enkel, men inte alltid förlåtande. Om du miscalkulerar attackens timing följer smärta. Magi finns där för att hjälpa dig, men trollformler utlöses inte omedelbar — du måste vänta på animationen, och under intensiv kamp betyder det helvete. Stridsystemen är inte elaborerat utformade, mer praktiska — attackera, försvara dig, spring, använd trollformel, attackera igen.

Detta var ett spel som vågade vara tufft på nittiotalet utan onödig sympati. Det var ingen grafisk sensation (pixlerat, men vackert färgglatt), men det hade något till sig, en viss atmosfär av ett mörkt hörn av världen. Idag ser du på det med vetskapen att liknande underhållning bara inte görs längre — för enkelt, för kompromisslöst.

Om du vill återvända till en tid när RPG:er spelades utan poänglösa tutorials och handledning, och du är villig att lägga ned tid på att övervinna genuint svåra passage där du kan värma benen med riktigt gamla spel, är Windwalker rätt val. Det kör smidigt i webbläsaren — det är inget som kommer att få din dator på knäna, och atmosfären är fortfarande lika tuff som den alltid varit.