Patton Strikes Back - The Battle of the Bulge

Strategispelen från nittiotalet var antingen porslinssamlingar av förfinade turbaserade system, eller kaotiska kommandön i realtid. Patton Strikes Back hamnade någonstans däremellan, och det var precis där det lyckades.

Det är en taktisk simulation av Ardennersoffensiven från december 1944, som skulle vara en tysk överraskningsmotkampanj. Det heter faktiskt Patton Strikes Back, även om den legendariske generalen George Patton endast hade en marginell roll i scenariot — men det är exakt den sortens faktiska slapphet som nittiiotalet kom undan med. Du spelar amerikanska enheter, flyttar dem över en hexagonkarta och försöker stoppa tyskarna från att bryta igenom. Inget extravagant.

Det spelas långsamt och motvilligt. Varje tur räknar du skruvar, roterar en enhet, beräknar om du kan nå en position från vilken du kan skjuta, och sedan kommer den mest tröttande delen: enheter elimineras genom slumpen i tabeller på papper. Du får inget från erfarenheten — ingen knall när stridsvägar kolliderar i Ambláve, bara siffror i en tabell och medvetenheten om att du gjorde ett misstag för tio omgångar sedan. Grafiken är mer informativ än atmosfärisk, ljud motsvarar ett klick, och jag tror det fanns någon musik, men jag kan inte alls komma ihåg den.

Ur dagens perspektiv är det en intressant artefakt av hur datorstrategister föreställde sig krig som ett klassrum utan känslor. Det åldrades dåligt eftersom det är onödigt komplicerat för ingenting, och för enkelt för en verklig upplevelse. Det saknade antingen en ordentlig simulator eller dramatisk dragningskraft.

Det är värt att spela bara om du är intresserad av genombrott inom PC-strategi, eller om du vill rensa huvudet från modernt tryck på grafik och ljud. Du hittar det i en DOS-emulator, och om du har tålamod för hexagonala rutnät och tabeller, är det inte slösat tid alls. Det finns en viss renhet i näringslivet — ett spel utan distraktioner, bara taktik och papper.