Vissa spel behöver ingen manual. The Last Mission från 1987 är den sortens DOS-utgåva där du trycker på tangentbordet, något börjar röra sig, saker börjar skjuta på dig, och reglerna är uppenbara inom ungefär fyra sekunder. Det är ingen kritik. Det är en designfilosofi.

Det är en sci-fi-actionshooter — vagt sådan, på det sätt som många DOS-spel från 1987 var vagt sci-fi, alltså att det finns sprites som ser ut som maskineri och en färgpalett som antyder yttre rymden om du kisar. Du styr någon slags beväpnad farkost eller vapenplattform, du flyttar runt den på skärmen och du skjuter på vad spelet än kastar mot dig. Vågor av fiender kommer, du tar hand om dem, fler anländer. Det finns ingen story. Det finns inga mellansekvenser. Det finns ingen karaktär med ett namn.
Spelupplägget är precis så avskalat som det låter. Ditt jobb är överlevnad och skjutande, i den ordningen. Rörelsen har den där speciella stelheten som är vanlig i dåtidens DOS-actionspel — inte trasig, bara medveten, den sortens styrning som straffar dig för att du får panik och belönar dig för att du håller dig kall. Fiendemönster upprepas, vilket betyder att du kan lära dig dem, och när du väl gör det förvandlas spelet från kaos till något som liknar ett mekaniskt pussel som du löser med en joystick eller ett tangentbord. Svårighetskurvan är brant tidigt och planar sedan ut till en rytm.
Det som höll spel som detta vid liv 1987 var inte djup. Det var det faktum att du kunde ladda det på under en minut, dö på tre, och genast vilja köra igen. PC-högtalarljudet var ungefär vad man kunde förvänta sig — tunt, perkussivt, funktionellt. Inget som skulle genera ett Sound Blaster, men ett Sound Blaster var inte precis garanterat heller. The Last Mission tillhör den där speciella kategorin av DOS-utgåvor där ingen känd person gjorde det, ingen recenserade det i en tidning du skulle minnas, och ändå hamnade det på nog många diskettkopior som skickades runt på skolgårdar för att folk fortfarande känner igen det årtionden senare.
Det har åldrats som alla rena arkadspel åldras — inte illa, bara ärligt. Det finns ingen illusion av djup att krossa. Du kommer inte att bli besviken över att storyn inte håller, eftersom det aldrig fanns någon story. Vad du får är en tajt liten loop av rörelse och skjutande som tar kanske tjugo minuter att se allt den har att erbjuda. Om det räcker beror helt på din tolerans för gammaldags arkadpoängjakt och om du finner tillfredsställelse i att skala bort några dödsfall från din genomspelning. Om du växte upp med att mata mynt i maskiner eller nöta DOS-spel för höga poäng finns det något här som fortfarande klickar. Alla andra kommer att studsa av det på ungefär samma fyra sekunder som det tog att förstå reglerna.