Mega Zone

Den här maskinens högsta poäng är ett helt slag i ansiktet på Xevious. Mega Zone från Konami 1983 såg sig omkring, märkte att Namco redan hade gjort en vertikal skjutare med luftattacker och jordbaserade mål, och tänkte: varför inte göra samma sak men med en amfibisk raketbehållare istället? Det var inte det sämsta man kunde komma på.

Du sitter i något som är hälften tank, hälften båt — själva konceptet är galet nog för att det ska fungera — och trampar ner genom en scrollande värld sett från ovan. Floder, skogar, fiendska medborgarbaser. Allt måste bort. Du samlar upp dessa märkliga energipuckar märkta MEG för att ladda upp eldkraften, och när du väl börjar fira av blir det en riktigt vacker eldshow. Konami förstod vad som gjorde dessa spel roande: både att skjuta ner det som flyger och att pula något på marken. Det är bra.

Men här kommer knäcken. Spelet är snäppet för långsamt jämfört med vad man förväntar sig från en arcade-shooter. Inte försämrad långsamt, snarare som om världen rörde sig genom gräs medan fienderna låtsades brådska. Även med MEG-powerups känns det lite som att köra genom tjockt sopp. Och svårighetsgradienten hoppar runt som en galen — några nivåer är nästan för lätta, andra slår ihjäl dig innan du hinner andas.

Visuellt är det en skonsam affär för 1983. Sprite-arbetet är solidt men inte spektakulärt, och världens olika biomer smälter ihop ganska snabbt. Det är där du märker att det här aldrig blev riktigt klassiskt — det funkar, men det saknar den där gnistrationen som fick folk att mata in mynt dag efter dag.

Idag är Mega Zone en kuriös fotnot, något du provar på MAME när du är sugen på något från den era men inte vill ha det klassiska. Det är inte dåligt. Det är bara inte viktigt nog för att locka tillbaka dig särskilt ofta.