Street Fighter Alpha 3

Ismerna är inte bara ett ord — det är Capcoms svar på frågan "vad händer om vi låter spelaren välja sina egna regler?" Street Fighter Alpha 3 från 1998 är det tredje kapitlet i den fördjupade prequel-historien innan Street Fighter II, och här nöjer sig Capcom inte med bara att lägga till nya karaktärer. Istället låses spelarens hela identitet fast i ett val innan första slaget.

Du står framför tre vägar: X-ism bygger på klassisk Super Combo-mekanik med upptrappningssystem, Alpha-ism ger dig en enda, praktfullt kraftfull super som skjuter in när du behöver det, och Custom-ism låter dig blanda och matcha. Det låter enkelt på pappret. Det är det inte. Varje val omdefinierar hur du attackerar, försvara dig, och väntar på ditt tillfälle.

Meckaniken själv är vass — combos flyter när du väl lärt dig tempot, och den där känslan när en ljusbeskrivning kedja plötsligt brinner upp perfekt i motspelarens försvar är ren morfin. Capcoms animatörer har gjort ett arbete som fortfarande skiner igenom pixlarna; ett slag från Ryu eller Dhalsim har en tyngd som senare spel ofta söker efter i onödan. CPS-2-maskinvaran fick ordentligt utnyttjad här — skärmen är full av liv och överdrift.

Alpha 3 är också överraskande omfattande för en arcade-titel från denna era. Trettioen karaktärer, var och en med sitt eget drivemål, sin egen historia som kryper fram genom spel-läget. Det finns en djup här som lockar dig att experimentera, att testa olika ismerna med olika kämpare för att hitta din egen smak.

Det som sliter på den moderna spelaren är tempot — det är inte långsamt, men det kräver precision som endast träning kan ge. Finns det också en viss repetitivitet i matcherna mot datorn när du väl hittat din favoritmässig eller -karaktär. Men för den som är villig att ge den tid kan Alpha 3 bjuda på något som många andra fighter från denna period saknar: flexibilitet utan att det känns som att något försiktigt har blivit styffat ned i dig.

Idag finns Alpha 3 att spela i MAME, och det är värt timmen. Du behöver inte älska Street Fighter för att uppskatta vad Capcom experimenterade med här — det räcker att du älskar väl genomtänkta system och strider som aldrig riktigt spelar sig själva.