Sinistar

Sinistar kommer att äta dig. Bokstavligt talat. Det är inte en metafor, det är inte känslomässig överdrift — detta är regel nummer ett och den enda strategin är att aldrig sluta samla diamanter innan det kosmiska munnen kommer för nära. Arkadåtgång från mitten av nittiotalet, där ett ögonblick av fred är sällsyntare än just de saker du samlar.

Spelet är primitivt genialt. Du styr ett litet skepp som flyger över en svart skärm och samlar in kristaller utspridda över spelplanen. Var och en för dig närmare undergång. Under tiden bildas Sinistar gradvis från enskilda pixlar — först bara tunna konturer, sedan en karaktär som påminner mer om en tandad rymdpacman. Och sedan blir det en sak. Redo att svälja dig hel. Ditt enda vapen? Samla de sista diamanterna och skjuta det som kan (förhoppningsvis) stoppa det. Tajningen är allt.

1995 MS-DOS-versionen är inte den ursprungliga arkadskåpet, utan en adekvat anpassning. Grafiken är primitiv, ljuden är pipsande — typisk stuff från mitten av nittiotalet, när gamla spel trängdes in i datorer som föremål i en låda. Kontrollen är okomplicerad: piltangenter, mellanslag för att skjuta, inga onödiga extrautgåvor. Spelet lär dig en sak: skjut och samla utan tvekan, för ett misstag kostar dig ett liv. Det finns ingen tid att tänka, du förlitar dig på intuition och reflex.

Sinistar förlitar sig inte på strålande historieberättande eller djupa mekanik. Det tar tröst i enkelhet: fly, samla, skjut, dö. Igen och igen. Denna arketypiska arkadåtgång hade sin tid, och det som återstår av det är okompromissande design. På nittiotalet var den stilen typisk — ingen tvekan, ingen förklaring, bara spela och det händer.

Idag kan du spela det utan att känna dig som en forntida relik. Det körs i en webbläsare utan problem, så på nolltid har du ett av hörnstenen i PC-eran arkadspel i din samling. Det är inte ett spel som kommer att fängsla dig med historia — det är ett spel för adrenalin, erfarenhet och påminnelsen om att spel inte behövde vara trevliga för att vara väsentliga.