Luigi en Circusland

Luigis cirkusmission avslutades innan den ens började. Det här är inte ett spel om att samla mynt eller rädda prinsessor — det handlar om något långt mindre värdigt. Luigi hamnar mitt i cirkuskaoset, hoppar över hinder, samlar föremål och försöker inte förlora alla sina liv. År 1994, MS-DOS, ren enkelhet utan minsta ambition för originalitet.

Luigi en Circusland är en klassisk arcade-plattformare med enkel logik — gå framåt, hoppa över hinder, samla saker, chef vid slutet av nivån. Karaktären kontrolleras utan minsta skicklighet, rör sig vänster och höger och hoppar på kommando. Grafiken är minimalistisk, ljuden är vad du förväntar dig från en dator med en 386-processor som ryggslag — några pip, några surr, klart. Nivåerna blir gradvis svårare genom att lägga till nya hindertyper och fiender, men det är allt spelet har att erbjuda.

Att spela är rakt på sak, till och med tråkigt. Det finns ingen överraskning, ingen stund där du skulle jubla över briljant design. Luigis rörelse är stel, hoppandet är mekaniskt. Visuellt ekar det äldre spel, men utan deras magi — det finns ingen skärpa, ingen asymmetrisk skönhet som skulle förvandla enkelhet till beroendeinducerande kul. Nivåerna brinner genom en efter en, men de saknar rytm, oväntadhet, något som skulle få dig att bry dig om var du hoppar härnäst.

Luigi en Circusland är bara ännu ett datorförsök att rättfärdiga en karaktär som klart inte förtjänar denna missriktade hyllning. Spelet skulle förtjäna uppmärksamhet om det gjordes med passion — istället är det en övning i total likgiltighet. Det är inte dåligt i betydelsen att det är helt bruten, men det är inte bra heller. Det bara är.

I dag kan bara de som vill se hur Nintendo på nittiotalet lämnade över egenskaper till de minst kapabla kreatörerna spela det. Antingen från nostalgi eller morbid nyfikenhet på vad som faktiskt kom att existera. Du kan köra den i en webbläsare på nolltid, men du har mer kul om du inte gör det.