Befälet dirigerar, piloterna flyger, strategiska beslut fattas på kartan, sedan skjuter du bara och hoppas på det bästa. Wing Commander Armada är en hybrid som injicerade ett strategiskt lager i traditionell rymdsimulatorn — och det gick inte dåligt.

Det är en uppföljare till en serie som dominerade PC-hemmen på nittiotalet. Den här gången utspelas konflikten mellan människorna och Kilrathi i en sektor där krigets barn formas av dina beslut. Du har din flotta, stationer, spaningsuppdrag — och din motståndare har samma på andra sidan kartan. Tiden löper. Den som kontrollerar de strategiska punkterna har fördelens hand.

I strategilagret positionerar du skepp, planerar operationer, övervakar bränsle och ammunition. Sedan dyker en varning upp: din jaktflygare är acdockad. Du hoppar in i cockpiten på en Falcon eller Rapier, och plötsligt piloterar du ett flygplan i en klassisk rymdskjutare — målsystem, radaröversikt, fiender som flyger omkring dig och du skjuter. Grafiken är enkel, animationerna störande pixelerad, men på en 320x200-skärm var det gräsligt nog. Flygfysiken håller dig i sätet — det är ingen arkadspel, du har tröghet, du måste manövrera försiktigt.

Problemet är tempot. Strategidelen är långsam, turbaserad. När du dyker in i striden och faller ganska snabbt, kastas du tillbaka på kartan — och du väntar igen. Ibland är det uppfriskande, ibland känns det som onödig nedstägningstid. Svårighetsskalningen är inte jämn; spelet håller din hand ett tag, sedan drar det plötsligt bort den.

Armada blev en legend för att ingen mixade strategi och flight sim på det här sättet. Idag ser det ut som ett museum — slitna texturer, entoniga universum, ljud direkt från en 386-processor. Men om du fortfarande tycker om kombinationen av taktik och pilotage, och om du inte tar denna röra alltför allvarligt, hittar du några timmars lugn nöje här.

Du kan hitta det i webbemulatorer eller plocka upp det från samlare. Det är inte för alla — det är för dem som vill ha mer än bara action eller mer än bara strategi ensamt.