Psycho Pinball

Fyra bord. Det är allt Psycho Pinball levereras med. År 1994, när Epic Pinball kastade bord efter bord åt dig som en marknadsutropare, lät fyra nästan som en förolämpning. Och ändå fortsatte jag att återvända till just det här spelet.

Psycho Pinball är en flippersimulator från Codemasters, utgiven för DOS 1994. Ingen berättelse, ingen kampanj, inga upplåsbara delar. Du väljer ett bord, drar i avfyraren och försöker att inte göra bort dig. De fyra borden har vart och ett ett distinkt tema — en vilda västern-miljö, en psykedelisk cirkus, ett nöjesfält och ett som anspelar på spelets namn med en lätt förryckt tivolienergi. Variationen är verklig, inte bara ett palettbyte.

Det Codemasters fick rätt är fysiken. Kulan rör sig med en tyngd som kändes ärlig 1994 och som fortfarande håller bättre än man skulle tro. Den svävar inte, den teleporterar sig inte genom flipprarna, och en dålig knuff tiltar faktiskt bordet — inte som en straffmekanik, utan för att det är så flipper fungerar. Flipperresponsen är tillräckligt exakt för att man faktiskt ska kunna sikta, vilket skiljer ett hyggligt flipperspel från en hygglig slumpgenerator. Sound Blaster-ljudet gör sitt jobb: klockor, studsare, det där specifika metalliska klicket när kulan rinner ut. Inget flådigt, men inget som skaver heller.

Det som åldrats mindre väl är bordens djup. Vart och ett har sin egen uppsättning ramper, studsare och mål, men jämfört med vad Williams och Bally gjorde på riktiga maskiner vid samma tid känns layouterna lite tunna. Man lär sig bordet på tjugo minuter och därefter är det ren poängjakt. För vissa är det hela poängen. För andra är det ögonblicket då de återvänder till Full Tilt. PC-högtalarljudet, om man hade oturen att sakna ett Sound Blaster, var den sortens oväsen som fick ens föräldrar att fråga om något gått sönder.

Psycho Pinball definierade inte genren på PC — Epic Pinball hade redan gjort det med sin shareware-taktik, och 3D Pinball skulle senare bli medföljande i Windows och för alltid inpräntas i folks muskelminne. Det Codemasters skapade här är något stillsammare: ett gediget, opretentiöst bordsspel som aldrig lovar för mycket. Det visste vad det var. Fyra bord, bra fysik, rättvis svårighetsgrad. Det är hela säljargumentet. Om du kan hitta det körbart i en webbläsare idag, ge det tjugo minuter. Välj cirkusbordet först. Antingen rycker du på axlarna och går vidare eller så sitter du fortfarande kvar en timme senare, precis som det alltid varit.