AGI Piano

En dator som tittar på dina fingrar och tänker: "Allvarligt, den här vänsterhänta spelar inte ens i takt." AGI Piano är ett utbildningsprogram från slutet av nittiotalet som lovar att lära dig spela. Lovar. Nyckelordet.

Det är en enkel MS-DOS-applikation som visar noter på skärmen och väntar på att du ska trycka på motsvarande tangent. Det är inget spel i traditionell mening — mer en övningsbok med visuell återkoppling. Systemet ska känna igen vilka noter du spelar och följa dina framsteg. Idén är inte dum, problemet finns överallt annars.

Kontrollerna är förfärliga. Tangentmappningen mot verkliga noter verkar konstruerad och följer inget logiskt mönster. Att lära sig enskilda noter är ett segt slit med noll motivation — inget spelupplägg, ingen historia, ingen anledning att fortsätta. Designern trodde tydligen att blotta utsikten att "här lär du dig något" skulle räcka för att hålla dig sittande vid ett tangentbord i åtta timmar och tålmodigt upprepa ton efter ton. Verkligheten ställer högre krav på datorspel.

Programvaran frös i tiden som ett fossil — inga ljud att tala om, ingen interaktivitet, ingen själ. Om det finns något pedagogiskt innehåll som skulle kunna fånga dig under spelets gång, så finns det inte här. En lärobok i papper vore roligare. Papper är åtminstone fridfullt och trycker inte upp ett pretentiöst gränssnitt från DOS-eran i ansiktet på dig.

Numera bör du bara starta det om du vill minnas hur pedagogiska ambitioner såg ut på den tiden då utvecklarna ännu inte lärt sig av sina misstag. Det är mer en historisk kuriositet än ett fungerande verktyg — ett viktigt bevis för att även en god idé utan gedigen design och intuitiva kontroller hamnar på historiens skräphög.