Abandoned Places - A Time for Heroes

Rutat papper. Det var vad det här spelet kostade mig, utöver priset i butiken. Ark efter ark, täckta av trånga små rutor, korridorer markerade med blyerts, återvändsgränder överstrukna i frustration. Abandoned Places: A Time for Heroes hade ingen automatkarta. Antingen ritade du din egen eller så vandrade du genom samma stenkorridorer tills nyhetsvärdet i att vara vilse förvandlades till något betydligt mindre charmigt.

Abandoned Places, utgivet 1992 av ArtGame – en ungersk studio, vilket knappast var rollspelsvärldens epicentrum på den tiden – är en förstapersons dungeon crawler i den form som Dungeon Master och Eye of the Beholder redan hade ristat djupt in i genren. Du sätter samman ett sällskap på fyra, väljer arketyper och stiger ner i rutbaserade fängelsehålor fulla av monster, fällor, låsta dörrar och den särskilda sortens tystnad som bara stenväggar och en PC-högtalare kan frambringa. Fantasymiljön är generisk nog att det känns överflödigt att beskriva den. Mörka krafter, uråldrig ondska, hjältar behövs. Du känner till formen.

Mekaniken följer mallen troget. Förflyttningen sker steg för steg, världen klickar på plats en ruta i taget. Striderna är i realtid på det där hektiska, lätt panikslagna sättet där du klickar på attackknappar samtidigt som du försöker undvika att backa in i ett hörn. Att sköta sällskapets hälsa, mat och magipoäng blir det egentliga spelet under spelet – fängelsehålan är bara ramen. Det ArtGame gjorde kompetent var att bygga spänning genom resursbrist. Du kände väggarna trycka in, inte på grund av atmosfären, utan för att din magiker var tom och din krigare nere på en tredjedel av sina träffpoäng och du inte var säker på hur långt nästa sparpunkt var. Det är ett legitimt slags press, även om den inte var elegant designad så mycket som trubbigt påtvingad.

Det spelet aldrig helt kunde skaka av sig var skuggan från sina förebilder. Eye of the Beholder hade skarpare grafik, stramare design och tyngden av D&D-licensen bakom sig. Abandoned Places var versionen man spelade när man inte kom över den andra – eller när man hittade det i en fyndlåda och bestämde sig för att ge det en chans ändå. Det håller som en fungerande, stundtals bestraffande dungeon crawler, men det gör aldrig något som får dig att glömma vad annat som fanns 1992. Uppföljaren ska enligt uppgift ha förbättrats på flera fronter. Det här är den grövre stenen.

Idag är det en kuriositet värd en eftermiddag om du har genuin kärlek till subgenren och tålamod för navigering utan hjälpmedel. I webbläsaren förlorar det ritualen med rutpapperet, vilket ärligt talat var en del av det som gav det textur. Utan den friktionen återstår en kompetent men omärklig dungeon crawler från en studio som sträckte sig efter något som låg precis utom räckhåll. Värd att se. Inte värd att lida för.