Solitaire's Journey

Solitaire's Journey — namnet lovar något mellan kort och äventyr, men verkligheten är lite annorlunda. Det är från den tiden när datorsolitaire började tryckas in i spel och man trodde att ett par bilder och en berättelse skulle räcka. Det gjorde det inte.

På skärmen framför dig ligger klassisk enspelar-solitaire med färgglada kort och en bakgrund som ser ut som ett överexponerat foto från en resbroschyr. Ett försök att vara charmigt, men utan charm. Målet är traditionellt: dela ut korten, stapla dem i rader från kung och ned, rensa bordet. Tills du inser att du för tjugonde gången rensar samma bord och spelet upprepar sig utan en enda mening som förklarar varför du ska fortsätta.

Kontrollen är enkel — klicka på ett kort, dra det dit det hör hemma. Inget komplicerat. Ljuden här är som om någon lekte med ljudkod i en textredigerare — pipiga, tandlösa, utan den smak som bättre solitaire-titlar hade redan då. Grafiken är skarp, men utan själ. Färgschemat är inte dåligt, bara onödigt förskönat för ett spel som skulle fungera bättre som text.

Det som försökte vara Journey — vandring, upptäckter, berättelse — det saknas helt. Du har bara kort och hopp om att nästa gång blir bättre. Det blir det inte. Det skulle vara ren matematik och rutinarbete om detta inte var från 1992, när även detta låg inom räckhåll — och ändå fanns det fler av dessa spel omkring och några hanterades bättre.

I dag är detta inte en samling spel du skulle ta med dig till graven. Det är snarare dokumentation av hur enkla saker kan paketeras opraktiskt — även om enkla saker inte är svåra att göra väl. Du kan spela det i en webbläsare av nyfikenhet, men den nyfikenheten kommer att vara smal och kortvarig. Solitaire's Journey är den typ av spel vars existens efter tjugo år ingen vet om. Det är ingen skam att det är glömt.