Shadow of the Beast II

Parallaxscrollningen är inte allt. Det var lärdomen från den första Shadow of the Beast, och i tvåan från 1990 märker du det omedelbar — Reflections har faktiskt försökt göra en spel av det här, inte bara en grafisk show.

Du är Aarbron, en mutant som är sur på sitt liv och sitt ursprung. Det är en dark fantasy-adventure på Mega Drive där du springer åt höger, slår på allt som rör sig och försöker ta dig igenom nivåer fulla av monster, spöken och andra obehagliga väsen. Spelet är våldsamt, dystopiskt och har en tung, mörk atmosfär som känns helt riktig för tiden — ingen glada Nintendo-känsla här, utan snarare något som skulle passa på en VHS-skräckfilm från åttiotalet.

Mekaniken är enkel men väl genomtänkt: du hoppar, du sparkar, du slår. Stridssekvenserna kräver timing — det går inte att bara springa in och mosa allt. Du behöver undvika attacker, vänta på rätt ögonblick. Det är långsammare än många beat-em-up-spel, mer meditativt på något sätt. Leveldesignen är också överraskande varierande; du klättrar, du simmar, du navigerar igenom grottor och dekadenta palats. Grafiken är fortfarande imponerande — inte bara för effekterna utan också för detaljer och färgåterstoden. Ljudspåret av David Whittaker är dunkelt och hypnotiserande.

Det här är inte en perfekt spel — vissa sekvenser är frustrerande, kameran kan vara besvärlig, och balansen svänger mellan väldigt svårt och nästan enkelt beroende på nivå. Men det är en äkta adventure med karaktär och ambition. Tvåan visar att Reflections inte bara kunde göra vacker grafik; de förstod också spelutveckling.

Om du gillar mörka, experimentella spel från nittiotalet — spel som inte är rädda för att vara jobbiga eller udda — är det här värt en omspelning. Mega Drive-versionen är solida konvertering. Grafiken är inte identisk med originalversionen på Amiga, men känslan är intakt.