Roland's Rat Race

Roland springer omkring i ett labyrinth fullt av fallgropar, kistor och fiender som om någon hade startat ett stoppur. Det är Roland's Rat Race — en enkel men knepig arkadspel på Spectrum som du bara spelar och inget mer.

Du är en mus, springer omkring på en skärm gjord av rum och korridorer, samlar saker, undviker fiender och letar efter vägen ut. Ingen komplicerad historia, inga cutscener — bara något som påminner om en korsning mellan Pac-Man och en dungeon crawler. Målet är klart: överleva tillräckligt länge och bli av med allt som vill använda din päls som matta.

Spelet bygger på reflexer och timing. Roland rör sig relativt snabbt, styr naturligt, och hindren är inte slumpmässiga — de går att lära sig. När du vill röra dig åt rätt håll vid rätt tid går det smidigt. Om du missar det med en halv sekund är du död. Det finns ingenting lurigt i det, helt enkelt ett spel utan ursäkter.

För Spectrum är det ingen överraskning — det fanns gott om arkadspel, men de bra stannar i minnet. Roland's Rat Race hörs snarare till kategorin solid tillägg. Det är varken ett tanklöst slakteri och inte heller så innovativt att det blir en klassiker. På åttiotalet var det underhållning på en tråkig märskväll som du lånade av en kompis.

Idag tittar du på det som en intressant tidskrift — inte för innehållet, utan för att det påminner dig om hur man spelade innan maskinerna lärde sig tänka. Om du gillar enkla, raka arkadspel utan onödig krusiduller, där framgång bara beror på dig, då kommer du att gilla det.