Skarp bedömning direkt från början: Budo - The Art of Ninja Combat är obligatorisk läsning för fighterälskare från nittiotalet som inte är in på Mortal Kombat. Dessa spel föddes under knappa förhållanden, med minimala budgetar, och ändå hade de något distinktivt över sig. Det här är exakt ett sådant spel.

Det är en rättfram fighter med ninjaföreteelse och orientaliska kampsporter. Två spelare mot varandra, i arenor utan någon flashig magi, utan speciella förmågor. Bara två personer (eller varelser) i en traditionell braskare utan modern nonsens. Innehållet är minimalt — några få karaktärer, ett fåtal nivåer — men tilltalande ligger i vad som kommer från det: krasandet i komboer, att träna dina drag, att läsa motståndaren.
Mekaniken är rättfram. Slag, sparkar, block. Inga speciella drag som kräver tre knappar samtidigt. Karaktärsanimationerna är stela, rörelserna långsamma, men det är precis där du ser åren. Styrningen passar epoken — responsiv, utan onödigt krångel. Ekot från påverkningar och sparkljuden är typiska för mitten av nittiotalet, när varje PC lät som en industrizon vid gryningen. Grafiken är anspråkslös, de spelbara figurerna är pixelerade och utan förfining — där ligger deras charm.
Idag betraktar du det som ett monument över en era. Det var inte förfinat, det var inte flashigt, det var praktiskt. Fightersjalen från den tiden handlade inte om att vara snabbast eller mest exakt — de handlade om att spendera en fredagskväll hos en kompis med en öl och räkna ut vem du kunde slå. Budo passar perfekt in i den kategorin. Det är ingen Street Fighter, men det är ingen katastrof heller.
Att spela det idag betyder att återvända till en tid när fightersjalen inte gjordes med fyra nivåer och åttiomiljon bytes animation. En halvtimme i din webbläsare ger dig en känsla för vad folk spelade när Quake och Doom dominerade kontoren och spelindustrin fortfarande inte var helt säker på vad den skulle göra härnäst. På retrowebbplatser hittar du emulering, och ett par minuter berättar allt du behöver veta.