Bad Street Brawler

Jag minns det ögonblicket när jag först körde Bad Street Brawler på min pappas Commodore 64 och undrade exakt vad spelet försökte säga mig. Karaktärer blinkade på skärmen som om de skapats av någon som sett Double Dragon men föredrog att inte överkomplicera saker.

Bad Street Brawler släpptes 1987 av Beam Software — en australiensisk studio med solida porteringar i bagaget, men den här kände mer som en snabb åktur på beat 'em up-vågen. Spelet kom ut på MS-DOS, men du kanske känner det under andra namn: på Commodore 64 kallades det Bop'N'Rumble, på ZX Spectrum var det Street Hassle. Kärnan är densamma överallt — du går från vänster till höger och slår vad som helst som rör sig.

Spelmekaniken är reducerad till bara det väsentligaste. Din bråkstake går nerför gatan, fiender stormar på honom, du maler attackknappen. Rörelsen är stel, kollisioner ibland förvirrande, och fiendevariation... ja, det finns. Klassiska gatuslubbar är här tillsammans med karaktärer du pausar ett ögonblick och undrar om du borde skada — det finns äldre damer till exempel, som inte skäms och slår på lika hårt. Oavsett om de är faktiska skurkar eller bara missnöjda medborgare, bryr sig spelet inte om att förklara. Det är verkligen den torra humorn du går härifrån med, oavsett om skaparna avsåg det eller inte.

Bad Street Brawler är inte dåligt av de skäl du förväntar dig. Det handlar inte riktigt om grafiken — för 1987 såg de genomsnittliga ut, inte katastrofala. Problemet är tempot och djupet. Double Dragon, som inspirerade det, hade rytm, gradvis upplåsta trick, känslan av väl-timade träffar. Här handlar det mer om att mala en knapp med ibland rörelse. Ingenting som håller dig igång längre än tio minuter om inte nostalgi spelar en roll.

Idag spelar du det om du vill ha en snabb resa tillbaka till när beat 'em ups på PC fortfarande sökte sin identitet. Som en historisk kuriositet — och bevis på hur snabbt utvecklare då hoppade på tåget — har det sitt värde. Du kan zooma genom det i din webbläsare på en halvtimme, du blir inte frustrerad, och ingenting stannar kvar hos dig. Men åtminstone vet du nu att gamla damer på gatan aldrig var så oskyldiga som de såg ut.