Madagascar 3

Ett lejon kryper över taket, en zebra springer upp och ned, och jag försöker ta reda på om det här är ett spel eller en simulator av psykisk sammanbrott. Madagascar 3 på Mega Drive är en ryckig kväll av kaos som håller på något mellan ett jakspel och en plattformare, där båda överlappar på det dummaste möjliga sättet.

Det är en adaption av den animerade filmen med samma namn — du vet hur det går till, lejon, zebror, en flodhäst, alla på väg till cirkusen genom Afrika och Europa. På Mega Drive borde det vara enkelt: hoppa, skjut på något, ta dig igenom åtta nivåer, klart. Men den som programmerade det här verkar ha kommunicerat med spelet genom en översättare som fick allt fel. Du kontrollerar huvudkaraktären — vanligtvis Alex eller någon annan — och ditt mål är inte klart ens vid andra blicken. Ibland skjuter du, ibland hoppar du, ibland försöker du samla något som verkar komma från ett helt annat spel.

Karaktärernas rörelse är som att dra ett lik över golvet. Animationen är stel, hoppen har ingen efterföljning, och när du försöker landa på en exakt plats får karaktären dig dit, men inte dit du ville. Kameran växlar ovissa vinklar och i vissa scener är den inte ens säker på vad den bör visa. Grafiken gör sitt jobb — du känner igen vem som är vem — men det finns ingen glädje i det. Ljudet är svagt, tills det försvinner helt.

Det här spelet höll en fascinerande motsägelse: det är så dåligt att det nästan är intressant. Men bara tills du inser att det inte är avsiktligt dåligt. Det är bara inkompetens. Efter fyra nivåer kommer du att ge upp det och gå tillbaka till varför du faktiskt startade Sonic eller Castlevania på Mega Drive — där du vet vad som händer och var.

Dessa dagar spelar du det bara som en kuriositet. Animerade filmspel på äldre konsoler var ofta lyckat eller misslyckades, men här är det så hopplöst att det blir ett fascinerande dokument om vad som går fel när en studio saknar tid, resurser eller vilja. Rör det inte ens för nostalgins skull.