Lexter

När blev alfabetet en spelmekanik i ett datorspel i stället för bara en onödig projektion av någon berättelse? Lexter tog det som en tävling – ord, bokstavskedjor, att foga ihop och kombinera dem. Precis på gränsen mellan gåta och reflexspel, något som får dig att se på tangentbordet helt annorlunda.

Det är ett ordspel där du rör dig över skärmen och samlar bokstäver för att ta dig till en viss plats eller skapa rätt kombination. Här finns inget skjutande, ingen strid – bara logik, tid och det ständiga trycket att välja rätt, genast. MS-DOS 1993 var fullt av spel om förstörelse, men Lexter gick helt i en annan riktning, och det gav det en märklig charm.

Det spelas enkelt men inte lätt. Att röra sig över spelytan, samla element och kombinera dem – allt styrs direkt på tangentbordet. Grafiken är typisk DOS i bottenligan, inget pråligt, snarare funktionell och enkel. Ljuden är lika anspråkslösa, men just genom den anspråkslösheten uppstår en tyngd, eftersom du lägger märke till varje ljudeffekt. Det finns inget utrymme för slarv – du måste tänka, och det tar tid.

Lexter hade aldrig någon chans att konkurrera med den övermättnad av action som drog dåtidens spelare. Det blev kvar i tystnaden, som en lärobok i ett bibliotek bland videoklipp. Idag betraktar man det som en kuriositet – ett spel som visste vad det ville, utan onödiga kompromisser. Det ser inte effektfullt ut, men det har en själ.

Att spela det i webbläsaren är bara meningsfullt om du är nyfiken på hur någon under första hälften av nittiotalet tänkte kring vad ett spel egentligen är. Det handlar inte om nöje i modern mening – det handlar om att fatta beslut under tidspress, där varje drag räknas. Lockar det dig, prova det. Alla andra kommer att tro att du är en särling.