Dinoropa

Det finns spel som man vill spela på grund av namnet. Dinoropa är precis ett sådant — ordet talar för sig självt, och ändå har jag ingen aning om vad som väntar mig när jag trycker på Start. Året 1994, PC, inget ytterligare sammanhang. Bara namnet och en mörk skärm.

Dinoropa är ett logiskt pusselspel där du på spelplanen flyttar rektangulära block i olika färger så att de förenas i en rad och försvinner. Reglerna är enkla — du tar ett block, flyttar det och väntar tills de andra blocken rasar nedåt som tegel från en havererad byggarbetsplats. Målet är alltid detsamma — att rensa planen, samla poäng och gå vidare till nästa nivå. Inga berättelser, inga filmsekvenser, bara system och logik.

Det spelas förvånansvärt smidigt, även om grafiken är minimalistisk — helt enkelt färgade rektanglar mot svart bakgrund. Styrningen fungerar precis som du behöver — du klickar på ett block, drar det, klart. Inga komplikationer, ingen meny som irriterar dig. En stund är det behagligt att spela, hjärnan slås på, ögonen vilar på skärmen. Sedan börjar upprepningen. Nästa nivå, samma princip, samma spel. Idén räcker till en eller två timmars underhållning, inte mer.

Dinoropa kom i en tid då hundratals liknande pusselspel översvämmade shareware-arkiven och disketterna i tidningarna. Det var varken det vackraste eller det smartaste, bara ett till. Idag lägger ingen märke till det längre, och det är befogat. Det är inget fel på det, men heller inget som drar dig tillbaka.

Om du är sugen på ett gammalt, enkelt logikspel utan krusiduller och konstnärliga anspråk tar Dinoropa hand om tjugo minuter av din tid. Du hittar det i webbläsaren, du behöver inte installera något. Men bygg inte upp några stora förhoppningar — det är bara en genomgång, inte ett mål.