Four Card Solitaire

Långt innan kortspelen kom på modet igen fanns Four Card Solitaire redan. Dumt enkelt, och ändå håller det dig kvar vid skärmen. MS-DOS, 1989, utan omsvep – bara du, korten och logiken.

Det är en variant av klassisk patiens. I stället för att jonglera med kort utspridda över hela ytan arbetar du med fyra kolumner. Målet är alltid detsamma – att ordna korten efter färg och valör, få upp dem överst och rensa brädet. Du har bara litet utrymme att manövrera på, några kort på handen och några extra drag. Enkla regler, oändliga möjligheter att trassla in sig i dem.

Det spelas som allt annat i DOS – piltangenter eller mus, du väljer ett kort och drar det. Andas in, andas ut, och plötsligt märker du att du har kört fast. Inga animationer, inga ljud som distraherar dig. Det finns en skönhet i det – spelet ger dig ingenting extra, bara uppgiften och din hjärna. En stund går det lätt, sedan inser du plötsligt att du har blockerat din egen väg och att den enda utvägen är att börja om.

Four Card Solitaire minns man just för att det inte är bombastiskt. Det är inget spel som vill imponera. Du byter brädet mot fyra kolumner, antalet spelare mot antalet drag, och plötsligt blir det klart för dig att mindre ibland är mer. På nittiotalet försvann den här stillsamma typen av underhållning under ett ras av 3D-action och enorma ambitioner. Idag skulle ingen presentera det som en nyhet.

Vill du spela något som inte överraskar dig tekniskt på något sätt, och bara låta hjärnvindlingarna arbeta lugnt med logik, är det precis rätt. Några minuter eller några timmar – det är upp till dig. Du startar det utan ansträngning i webbläsaren, utan dåligt samvete. Ibland räcker det.