Deus

Du möter det såhär: du klickar på en ikon, den startar, och plötsligt sitter du i en rymdskepp-hytt full avDisplayer, knappar och datorer. Deus är en simulator som kastar dig in i rollen som befälhavare på ett stjärnkrydsare i det exakta ögonblicket allt går sönder och du har tio minuter på dig att ta dig ut. År 1996, MS-DOS, indieutvecklare — eller någon som inte kunde hålla fast vid namnet.

Spelet ger dig ett skepp, flera system och massor av fysik. Du avfyrar lasrar, manövrerar med motorer, kyler reaktorn eller fixar vad som än precis gick sönder. Det finns ingen historia i traditionell bemärkelse — det finns ett nödtillstånd du måste hantera. Varje sekund räknas. Panelen framför dig är full av instrument, och du behöver förstå åtminstone några av dem för att begripa vad som händer.

Kontrollerna är enkla: du klickar. Mus och några tangenter, det är allt. Men det som ligger under är inte primitivt. När dina vapen överhettas och gravitationen trycker på dig, eller när din reaktor börjar falla isär och du tittar på hur temperaturen klättrar på displayen — det är inte trevligt. Det är inte behagligt heller. Det är press.

Deus blev aldrig en ikon på det sätt som Space Quest eller Full Throttle blev. Det är ett nischspel, experimentellt, något som kunde ha blivit en kultklassiker men blev ett glömt relikt istället. Men det är exakt där dess charm ligger — det visste vad det ville göra och gjorde ingen stor sak av det. En simulator utan ord, ett spel utan charm, som tvingar spelare att tänka.

Idag? I en webbläsare känns det konstigt. Du förlorar något — rytmen, dragningen, men framför allt hytt-atmosfären som du bara känner när det körs på rätt maskin med lägre upplösning. Men om du letar efter något verkligen annorlunda, något som inte kommer att smörja dig eller le mot dig, det här är rätt väg. Spelet ger dig fem, tio minuter och dömer dig sedan. Det är hederligt.