Bumpy

Jag minns att jag hoppade, jag minns att jag föll, men att bli dödad av ett djur i skärmens nedre vänstra hörn? Det var frustrande. Bumpy är en klassisk 8-bitars plattformare från sent åttiotioende, när utvecklare antingen inte ville eller inte kunde bry sig om att lösa strider mot fiender på något smartare sätt än flygande kodblock som krockar in i dig utan någon bra anledning.

Vi är en karaktär — något som ett djurskelett på ben — som måste transportera insamlade runda objekt in i någon slags behållare i övre vänstra hörnet. Målet borde vara klart: samla allt du kan och försvinn. Varje nivå är liten, enkel och ganska tråkig — några plattformar, några gångar, samma färgad terräng. Ingenting händer i bakgrunden, ingen action, ingen spänning.

Det spelar för lätt, mycket för lätt. Kontrollerna fungerar bra, karaktären reagerar på kommandon utan fördröjning, vilket är värt att berömma. Problemet är hur trist det hela är. Det är inte att spelet är svårt — tvärtom. Om det vore svårt av rätta skälen (väl placerade fiender, överraskande hinder, komplex geometri) skulle det kanske ha en chans. Men allt här känns som en skoluppgift. Gå från ena änden till andra, plocka upp saker, kom tillbaka. Djuren är dekoration snarare än ett hot. Den sorts fara som griper ditt hjärta är helt fravarande.

Från dagens perspektiv är Bumpy bara en kuriositet. Femtio år efter att plattformargenren grundades har det här spelet ingenting att säga till nybörjare eller nostalgiälskare. Det är inte dåligt gjort, bara onödigt sterilt — som om någon byggde en scen för en dramaklassövning utan några skådespelare. I retrospelsgemensnapen kommer ingen riktigt ihåg det — det existerar, men det finns ingen anledning att gräva upp det.

Om du är dragen till rå MS-DOS-era-estetik och vill se vad den enklaste formen av en plattformare utan några ambitioner såg ut, ger Bumpy dig en halvtimme. Men förmodligen ingenting mer. Det sitter på gränsen mellan intressant arkeologi och helt enkelt död.