Avatar

När jag först satte mig framför skärmen med denna gamla Mega Drive RPG, blev jag överraskad — inte för att spelet var bra, utan för att det existerar överhuvudtaget. Avatar på Genesis är en av de titlar som gick förlorad i historien eftersom nästan ingen visste att det fanns på nittiotalet.

Det är en fantasy-RPG där du vandrar runt i spelvärlden, rekryterar en grupp karaktärer och styr dem i strider. Grafiskt är det solidt — på Mega Drive ser det presentabelt ut — sprites är inte särskilt imponerande, men kartan fastnar inte riktigt i minnet, främst för att du blir vilse i den ändå. Story? Standardiserat — du räddar världen, samlar in hjältar, besegrar den stora skurken. Inget värt att skriva hem om, men det är inte poängen heller.

Spelbarheten befinner sig i den zonen där du är uttråkad ungefär hälften av tiden och väntar på din tur. Strider drar ut på länden, trollformsbespräkning är värdelöst långsamt, och överallt får du känslan av att spelet försöker vara ambitiöst men saknar den där grova kraften. Kontrollerna fungerar bra, men i strid står du ofta bara och väntar på att något ska hända. Menyerna är inte dåliga, bara tråkiga — precis vad du förväntar dig från en RPG från en era när alla trodde att mer text och klickande betydde bättre.

Avatar blev en fotnot i historien, och inte utan anledning. Det var inte värre än mycket annat som såldes på nittiotalet, men det var inte särskilt speciellt heller. Nuförtiden tittar jag på det mer av nostalgi för en tid då spel som detta fanns på konsoler, inte för att det har något avgörande att säga till den moderna spelaren.

Det är värt en genomspelning i en emulator om du gillar turbaserade RPG från nittiotalet — rent för tidsperioden. Men du mister ingenting om du hoppar över det. Det fanns några spel på Genesis med tio gånger bättre idéer som slutade bara lika glömda.